Mina föräldrar kallades allmänt av våra grannar och folk i bekantskapskretsen för ”de kontinentala kulturmänniskorna”. Vår familj tillbringade nämligen våra lata, varma och långa sommarveckor i La Napoule, i ett pittoreskt hus, något söder om Cannes och nästan på gränsen till Italien, så de kontinentala sederna fick vi nog med oss hem från dessa trakter.
Middagsbordet var en ritual när jag var barn. Det dukades alltid fint. Tygservetterna viktes, tallrikarna ställdes fram och vinglasen fick en sista polish med handduken. Alla satt vid bordet, hade trevligt och pratade om dagens erfarenheter. Vi år alltid middag tillsammans och alla drack alltid vin. Alla platser dukades med vackra gamla kristallglas, även jag fick ett litet kristallglas på fot av modell mindre. Jag drack ju självklart saft i mitt glas men känslan blev ändå lite äkta och ända fram tills den här speciella dagen, så hade jag aldrig ifrågasatt varför jag skulle dricka saft.
Ett av mina starkaste barndomsminnen var just en middag när jag var en sådär fyra, fem år gammal och jag kommer ihåg att jag fick ta min första vinklunk. Vinet var ett Moscato d’Asti, ett väldigt sött vin men inte mer än sådär 5 % alkohol och vi hade själva handlat det i Italien. Det smakade så otroligt gott. Så liten som jag ändå var, så trodde jag att jag kommit till himmelriket. Efter den dagen ifrågasatte jag alltid varför jag skulle dricka saft!
Jag trodde också att alla viner smakade likadant. Döm om min besvikelse och förvåning när jag lärde mig att det var inte alls fallet. Efter mycket tjat och om och men fick jag även lite rödvin med mycket vatten i det lilla kristallglaset. Det var en otroligt vuxen sak att göra. Jag älskade själva tanken på att få dricka vin.
På den tiden var ännu ganska ovetande om alkoholens faror. Mina kontinentala föräldrar visste ju inte att forskning senare skulle visa att ju yngre barnen börjar dricka, desto troligare kommer de att ha problem med alkohol senare i livet. Nota bene! Att barnen ska få smaka alkohol är alltså inget jag rekommenderar! Men när jag var liten ansågs det självklart – i alla fall i Frankrike – att barnen skulle introduceras tidigt till alkohol, så att de vande sig och i vilket fall som helst så hade vin varken ett stigma eller ansågs farligt.
Det går faktiskt nästan inte en dag utan att jag tänker på just den där första söta vinklunken eftersom vi på Concealed Wines i vår vinportfölj även har ett mycket sött, mycket gott moskatvin. Jag småler ofta när jag ser flaskorna med Castiôn Moscato d’Asti (art.nr. 7873) från Piemonte. Ett fruktigt, blommigt och lätt pärlande dessertvin, framställt på den gröna muskatdruvan, Moscato Bianco. Det smakar precis som det där goda vinet som jag fick provsmaka när jag var fem år, lika sött och med en alkoholhalt på endast 5,5%.
I Castiôn Moscato d’Asti hittar du fruktiga toner av fläder, päron, honung och lime. Oavsett du bjuder på en mogen och krämig Stilton, en cheesecake med fräsch citrussmak eller ett pocherat päron med vanilj och agavesirap – det här vinet kompletterar smaken på ett alldeles speciellt sätt som faktiskt ett inget annat vin gör.
Och när jag nu tittar ut genom fönstret så ser jag päronträdet med de nästan mogna, mjuka och saftigt gula Clara Frijs. Då känner jag en stark längtan i maggropen tills jag återigen får pochera mina päron, så att jag får ta en klunk av det söta vinet och minnas just den känslan jag fick när jag var fem år.
Så här pocherar du päron:
- Koka en lag på 1 dl agavesirap och ½ liter vitt vin. Krydda med muskotnöt, en vaniljstång, några skivor citron och zest av en apelsin.
- Skala päronen och dela på hälften men låt skaftet få sitta kvar.
- Lägg in päronhalvorna i laget och sjud allt på låg värme tills päronen är lagom mjuka.
- Då tar du av kastrullen och servera gärna med några skivor brioche, lite vaniljglass eller en klick pärongelé.
- Toppa med pistagenötter och några myntablad.
