Ok, lika bra att jag erkänner direkt. Jag har inte mycket förståelse för de som tycker att Chardonnay viner är trista och tråkiga. Som frankofil tar jag tar jag åt mig enormt när folk konstaterar att Chardonnay har blivit stereotypa, oljiga smakbomber med överekade toner.
En kväll nyligen, vi var en grupp på fem personer, så öppnade jag en flaska Chardonnay, en vit Bourgogne från Gevrey-Chambertin och jag kommer strax att berätta vilket vin det var. Efter att vi tagit en klunk eller två och så säger en av gästerna: ”Äntligen en ovanligt god Chardonnay, ingen kalldusch här alltså!”
Kalldusch? Det fick mig att fundera lite om varför Chardonnay, världens mest odlade druva och även säkert också världens populäraste gröna druva, har fått ett så oförtjänt rykte. För en druva är ju just vad det är. Varje Chardonnayvin är unikt beroende på hur vinmakaren har bestämt att vinet ska smaka till slut. Chardonnaydruvan är ju egentligen en ganska neutral druva som visar upp viner med många olika smaker och egenskaper, helt beroende på jordmån, klimat och producent. Men alla Chardonnayviner är väl unika?
Jag backar till kvällen nyligen och jag svarade henne: ”Det finns ett Chardonnayvin för alla, även för dig! Har du provat en Chardonnay så har du verkligen inte provat alla”, fnyste jag, ”Chardonnay finns i många olika stilar, man måste bara lära sig att välja rätt Chardonnay som man tycker om.”
Varpå den obligatoriska Chardonnaydebatten följde, ni vet den om vilken stil som är bäst. Fluffiga päron eller gröna hallon….
*jag himlar med ögonen*
… ekade, malolaktisk jäsning, smak av smörig bensin. Eller inget ekfat, rostfria tankar, skarpt uppfriskande, smak av gröna päron och gröna frukter. Eller den spritsiga citrusbomben! Eller lagrad i ståltankar smaksatt med ekstavar bara lite rökig…
Need I say more?
Men ok, jag har inte missat den internationella ’ek & smör debatt’ som pågått om Chardonnayvinerna och när det kanske gick lite överstyr hos vissa producenter. När man ville för mycket, lagrade för länge… för ekat, för oljigt och smörigt, tunga krämbomber. Faktum var att det enda stället under en lång tid där du alls kunde hitta en Chardonnay med fin balanserad mineralitet var hos en handfull topproducenter i Meursault, i Côte d’Or.
En sådan topproducent är Pierre Bourré Fils som aldrig gjort avkall på sin strävan att få göra några av världens mest spännande komplexa viner, däribland sin mineraliska och eleganta Chardonnay Pierre Bourré Fils Meursault (nr 2505) .
Detta är en Chardonnay som representerar århundraden av vita viners filosofi i Bourgogne. Komplex? Ja. Tydligt rostat fat? Ja. Brynt smör? Ja. Frodig, något söta toner, krämig? Javisst, men hålls ändå stramt ihop med den syrliga frukten. Bra balans. Och det är väl det som är kärnan i Chardonnay. Bra balans = bra Chardonnay, helt enkelt.
Pierre Bourré Fils Meursault är ett fylligt, guldgult med hög fruktsyra och ett vin typiskt för den härliga vinstilen i byn Meursault med en så komplex och rik smakpalett av citrus och gröna äpplen och vita persikor, chai-kryddor, nötter. Härlig ek och lite smörig brioche finns här också. Allt noga balanserat med en trevlig pulserande syra och fin, anständig längd. Du må tro att detta är ett mångsidigt vin som passar till fisk, ljust kött, lamm, fågel eller varför inte till en bit gräddig Brillat-Savarin? Ett långlivat vin som lagrats 16 månader på franska ekfat och kan lagras ytterligare några år hemma i din vinkyl.
Det märks att det ligger mycket kompetens bakom vinet, lite ”old-school” typ. Det är den opretentiösa och mycket kritikerrosade vinmakaren Bérnard Vallet, med en vilja att fortsätta att skapa viner som har ett förflutet, en historia. Viner som vilar på en anrik framiljetradition som började 1864 och idag drivs av Jean-Christophe och Bérnard Vallet.
I deras källare ligger en mängd olika och härliga ljust röda njutningsfulla Bourgogneviner och sedan dessa vita fruktiga hantverksviner av olika förnämliga druvor. Man använder de två ädla Bourgognedruvorna Pinot Noir och Chardonnay, förstås, och sedan Pinot Beurot, som Bérnard säger. Hans använder det gamla burgundiska namnet för Pinot Gris.
På tal om tradition. Det kanske bara totalt finns fem hektar Pinot Beurot kvar i Bourgogne och Pierre Bourée Fils är bland de få odlarna som fortfarande har druvan kvar.
