Haft en lång diskussion med vänner om mörka hantverksöl och vad som är skillnaden mellan porter och stout. Vet du vad skillnaden är? Ingen lätt fråga alls och tydligen får man olika svar beroende på vem man frågar. Till slut enades vi om att skillnaden är som var och en vill att den ska vara.
Under det senaste decenniet kan man märka att porter och stout verkar vara ganska utbytbara när man pratar om mörka ölsorter. De är faktiskt rätt svårt att hitta någon som vet vad skillnaden är exakt. Så nu kör vi en kort lektion:
Självklart finns det fina nyansskillnader mellan porter och stout och allt blir nog lite tydligare om vi ser det ur ett historiskt perspektiv.
Vi backar tillbaka till 1800-talet och London och den romantiska vintage-looken av en mörk öl, billig och full av näring. Det sägs att det var en barägare som första gången tillverkade en mycket maltig mörk porter gjord på en hel del humle genom att blanda ett ljust öl med ett mörkare äldre öl. Och utan att bli för teknisk så blev det mörka ölet så populärt att ett flertal bryggerier genast började brygga hans recept, men alla på sitt egna specifika sätt, ibland lite andra ingredienser och kryddor, ibland med lite starkare och vips! Då föddes stout och ett tag där växte det fram en öl om kallades för ’stout porter’. Och brown stout, det var helt enkelt namnet på en starkare och fylligare variant av porter varav man redan på den tiden exporterade ganska mycket till Amerika och Västindien.
Oxford Companion to Beer berättar också att man utvecklade de mörka fylligare ölen redan på 1700-talet för män som hade hårt kroppsarbetande jobb som exempelvis sjömän och gruvarbetare.
Guinness la vantarna på göra stout och deras krämiga, mörka stout blev snart mycket populär. Samtidigt tog portertillverkningen fart i det gamla engelska bryggeriet Whitbread i London som vid mitten av 1800-talet bryggde flera olika mörka öl, bland annat porter, single, double och triple stout med olika blandningar och färgnyanser. Men den stora skillnaden mellan stout och porter var styrkan på ölet.
Första världskriget betydde höga skatter och restriktioner bland annat när det gällde öl. Porter och stout fick en lägre alkoholhalt, vilket inte var populärt och en Guinness Extra Stout, som tidigare hade omkring 7,7 procent alkohol låg nu på 4,4 procent.
Stout är känt för sin maltiga smak och en rostad doft med toner av choklad och kaffe samt mycket kräm, en del sötare och mjölkiga, andra mycket torrare. I jämförelse är portern ofta något mer lätt drucken, ha en distinkt finish och mest smaka av varm karamell och melass.
Hantverkstraditionen tog riktigt fart på 70-talet och helt plötsligt dök det upp otaliga varianter av ölstilar och ibland kan till och med en porter vara starkare än en stout. Så om en experimentglad hantverksbryggare säger att han brygger stout och någon annan säger att han gör porter, så är det bara att acceptera det.
Nu förflyttar vi oss till mikrobryggeriet Cross Borders Brewing Company i Midlothian, Skottland och några killar som är ganska säkra på vad som är stout och vad som är porter. Det är Gary Munckton och Jonny Wilson som så sent som 2016 startade sitt bryggeri och tillverkar en hel drös av olika riktigt goda öl som lager, IPA, tropisk lager, session IPA, amerikansk lager, tung skotsk ale, porter, india porter, Saison.
Egentligen är det inte klokt att killarna bara på 2 år tilldelats följande priser och utmärkelser av de ölkräsna skottarna:
- ”Best New Scottish Brewery” av Ratebeer 2018
- Scottish Beer Awards 2017 – Bästa nya skotska bryggeriet
- Scottish Beer Awards 2018 – Bästa nya skotska bryggeriet
- SIBA Skottland silver för sin IPA
- Vinnare av Startup Business of the Year av Mid-East East Lothian Chamber of Commerce Business Awards 2017
- Vinnare av Scottish Micro Business of the Year av Federation of Small Business Awards 2018
Det är definitivt något som killarna gör som är otroligt bra! Jag gissar på att det är öl!
I veckan hade vi premiär för en av deras porter, Crossborders Porter, SB 1242. Denna porter på 4,2 % har en sammansättning av Bramling Cross humle fint uppblandad tillsammans med en trevlig maltvariation av Chocolate, Dark Munich, Carafa 3, Pale & Wheat. Häll upp den i en ölkupa, färgen är vackert mörk och det bildas en härlig krämig mousse. Redan första klunken vittnar om att detta är en fyllig och fint nyanserad porter precis som den ska smaka. Jordiga aromer av torv och gräs, med läckra chokladtoner samt lite kaffe och bränt korn. Maltiga klunkar med mjuk kolsyra och en torr finish med läcker bitterhet.
Funkar med kött, vilt, ostron, skaldjur, frukt och söta krämiga efterrätter. Personligen dukar jag upp en mycket salt Janssons frestelse, lite lök, lite potatis och ansjovis. Tror att detta kommer att bli en riktigt lyckad kombo!
Om det se’n är stout eller porter – strunt samma! Den är jättegod!
